Hemma igen efter en natt på sjukan med liten Thelmaskrutt.

Allt gick bra, eller ja, några svar på vad andningsregistreringen visade har jag ju inte fått. Resultat av det kommer väl senare, men själva uppkopplingen och natten flöt på bra.

Så där underbar som min lilla Thelma nu är, accepterade hon att bli inlindad i diverse band och slangar med två ganska tunga (med tanke på Thelmas lilla storlek) dosor kopplade på mage och arm. Stackarn som har det jobbigt med att lyfta armen i vanliga fall fick det riktigt tufft att få upp högerarmen med en stor och tung dosa sittandes på den lilla armen.

Men klagade hon tror ni, nej inte ett endaste litet gnäll. Hon tittade med sina stora ögon på vart jag befann mig hela tiden, att jag var inom räckhåll, och nöjde sig med det. Jag bäddade upp med hennes babynest i sjukhussängen, hennes gosigaste fleecefilt och lade mig bredvid henne. Låg och sniffade henne i nacken, pussade på hennes panna och smekte den lilla del av kinden som inte var nertejpad med slangar och sond.

Lilla, söta älskling, hon litar blint på att allt är ok så länge jag är med. De kom in var tredje timme under natten för att byta kopplingen som satt på foten. Man skulle tydligen byta från fot till fot för att få bästa resultat.

Jag viskade i hennes öra att allt var okej, mamma tar hand om dig…

Hon tittade bara upp, såg på mig och lät de pilla på hennes små knubbiga bebisfötter bäst de ville.

 

 

 

Ibland känner man det bara, det bara finns där, det känns ända in i hjärteroten. Hon är inte mer än fem månader (idag faktiskt), men så liten hon är har hon stenkoll. Kan inte riktigt med ord beskriva, men jag bara vet att hon vet…

Hon litar på mig, hon är trygg, hon känner av mig och vet att om jag är lugn kan hon vara lugn, det bara finns där…hon och jag❣

Älskade unge, jag kommer aldrig svika dig 💕

 

 

 

 

Vi hann hem i tid till hembesöket från habiliteringen. Sjukgymnast och arbetsterapeut.

De hade med sig en stol till Thelma. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, vad jag hade tänkt, men den var större och liksom mer annorlunda än vad jag trott.

Skäms över mig själv, igen…Hur dum får man va egentligen, vad hade jag förväntat mig, en liten matstol såsom de som säljs på Ikea eller???!!!

Det här är en redig stol, påminner mer om en kontorsstol, fast för bebisar, får mig att tänka lite på Babybossen  😉😂🙈  Går att justera och ställa in i alla möjliga lägen och nivåer. Man bara drar i lite spakar här och trycker på några knappar där, ja den är ganska high-tech.

Thelma fick provsitta så de kunde ställa in den helt efter hennes mått. Hon verkade nöjd, de få minuter hon orkade vara vaken, innan hon slumrade, nöjt sittandes i stolen. Lilla gumsan, lite trött efter nattens bravader.

Och vem f-n är inte det…

En natt med minimalt med sömn. Som sagt, inte för att Thelma på något vis var dryg, det är hon ju typ aldrig. Men jag har insett att jag har seriösa problem med sjukhusvistelse. Vet inte vad som tagit åt mig, men jag känner mig mer stressad och nervös än vanligt. Har alltid haft bacillskräck, vilken eskalerade till max under Melwins sjukdomstid. Jag spritade allt och alla och tvättade som en galning.

Lite samma fenomen nu…

All personal springer runt med visir och i de flesta fall också munskydd, frågar om förkylningar och coronatester, vart man varit och inte. Läkaren hade redan innan beslutat att Thelma inte skulle coronatestas, och inte jag heller, vi ansågs friska och krya, vilket vi också är.

Vi fick röra oss fritt på sjukhuset, gå till köket o.s.v. Men jag kände mig ändå så sjukt stressad över att bara vara där, patienter på var och varannan sal och så fort jag hörde någon hosta fick jag smått hjärtklappning. Jag fattar inte varför. Sån här manisk bacillskräck kan inte vara sund…

Har redan tvättat upp allt vi hade med oss. Duschat mig själv och badat lilla Thelma. Allt vad sjukhus heter ska bort, och borde väl också vara borta nu.

 

Fick med en matpump hem. Nu kan jag ställa in matningstiden och Thelmas sondmat pumpas in i ett bra tempo. Ingen ”sitter låst” med en spruta i handen, riktigt smidigt. Testade den ett par gånger på sjukhuset men har inte packat upp och installerat den här hemma än.

Jag liksom orkar inte mer idag…

Är väl mest troligt den uteblivna sömnen de senaste dygnen, men jag känner mig bara så jäkla matt och less på allt, blandat med en stor tacksamhet.

Tacksam över att det finns alla dessa hjälpmedel som Thelma fått hem, som vi kan använda oss av, träna och träna och träna, hjälpa henne att komma framåt. Sådant som sker mer naturligt och spontant hos de flesta bebisar kommer inte att ske lika naturligt och spontant hos min lilla Thelma. Hon behöver en hjälpande hand att komma framåt…

 

Den hjälpande handen finns här, men den är väldigt trött idag.

Trött på allt vad sjukhus och sjukvård heter, trött på att se de redskap och hjälpmedel som finns här hemma och liksom bevittnar om att allt faktiskt inte är helt okej.

Att min lilla tjej kommer att få det lite tuffare, lite svårare, måste kämpa mer…

Nej, nu kommer jag göra någonting som jag väldigt sällan gör. Jag kommer krypa ner bredvid min lilla sovande tös mitt på ljusa dan, krama om henne, sniffa henne i nacken, pussa henne på kinden och känna lyckan över att just hon är här…för idag är en sådan där dag då det känns som att mamman kommer att slitas isär, i tusen bitar och aldrig bli hel igen.

 

Jag kommer att bli människa igen, även denna gång...