Stekheta dagar och jag har lagt mig för natten med tanken att imorgon tar vi en chill dag med sol och bad under flera kvällar nu. 

Men någonting händer, hela tiden…

Min älskade pappa, det har nog inte riktigt gått in att jag aldrig mer kommer att träffa honom, ens se honom.

De senaste åren kantade av sjukdom, sedan pandemin, så jag väljer att tänka tillbaka på tiden innan.

Det är så svårt att ta in, att han bara inte finns där mer…

Tacksam att jag och pojkarna fick en chans att träffa honom en sista gång. På något sätt känns allt mer verkligt när man fått ta avsked, även om pappa/morfar redan då gått vidare 💕

Vardagen är full av sorg, men ändå går den på något konstigt vis vidare. Saker måste göras, tas itu med, vare sig man vill eller inte, orkar eller ej.

Möten inför skolstart, saker måste införskaffas inför aktiviteter och skola, och allt ska liksom bara rulla på…

Träffade prästen gällande Thelmas dop, och givetvis kom vi även in på pappas bortgång. Skönt att få prata med någon utomstående, någon som vet, någon som varit med förr.

Så händer det man absolut inte vill ska hända, en olycka. Mitt i sorg och elände, händer det oförutsägbara, det ingen liksom hade räknat med.

Vi skulle ta vårt kvällsdopp, som så många andra ljumma sommarkvällar.

De små och Vincent tar varsin sparkcykel. Thelma i vagnen och vi går.

Lite spex med sparkcyklarna och så plötsligt flyger Vincent av!!!

Direkt jag kommer fram ser jag att ena axeln inte ligger som den ska. Lite tur i oturen, men sonen faller precis utanför hemmet hos en brandman som kommer ut med filtar och bedömer att 112 är det ända rätta.

Nog för att jag såg att det inte stod rätt till med armen, men det var ändå så skönt att ha en annan vuxen där som gjorde bedömningen om jag skulle ta bilen med Vincent eller om ambulans skulle tillkallas.

Han hade mycket ont och väntan på ambulansen kändes som en evighet.

Det som var förvånande (och aningen skrämmande) var att jag fick sitta i kö för att ens komma fram till larmcentralen.

Nu var det inte någon fara för min sons liv, men det kunde ju knappast de veta, och tänk när det verkligen gäller mellan liv och död. Vet inte om jag skulle klara av att sitta i telefonkö till larmcentralen i ett par minuter då. Är det ett så smart drag att dra in på just den bemanningen, även under rådande pandemi???!!!

Vincent fick smärtlindring och sedan iväg med ambulans till ortopedakuten.

Jag och Thelma kom åkandes efter i egen bil.

Det gick rätt snabbt ändå med röntgen och gipsning, så vid tvåtiden på natten var vi hemma.

Sonen somnade gott, själv hade jag svårt att komma till ro…Tusen tankar och funderingar

 

 

 Vi blev förpassade till gipsrummet

Många samtal under dagen, möten och storhandling.

Nu, äntligen, kan jag sätta mig ner. Andas, fundera, skriva…

Ser fram emot helgen tillsammans med mina barn. Landa i allt, samla ny kraft och energi, inför en ny, om möjligt ännu mer fullspäckad vecka.

Kan inte stoppa den svävande tanken, Anna, hur mycket mer orkar du med just nu…