Nyduschad, mätt men aningen matt efter ett omtumlande dygn med hela känsloregistret på en och samma gång.

Gårdagen började med diverse undersökningar, ordentligt badande av liten Thelma och sedan bar det av mot operation.

Det skulle inte ta så lång tid sas det, men lilla Thelma lyste med sin frånvaro i över fyra timmar.

Narkosteamet rådde mig till att gå ut en sväng. Ta en promenad, lite frisk luft, äta något. De skulle ringa i god tid innan Thelma skulle till uppvaket, så jag skulle hinna dit.

Det var fint väder, en varm höstdag med strålande sol. Så jag gick ut en sväng. Men bara en kort promenad, ner till ankorna, där jag varit så många gånger förr…

Tyckte jag varit duktig och hållit mig borta länge när jag återvände mot den gigantiska sjukhusbyggnaden. Nu måste hon vara klar…

Men nej, jag blev visad till ett rum i anslutning till Centralintensiven, och inte vilket rum som helst, SAMMA jäkla rum som vi fick sitta i och vänta på att Melwin skulle bli klar med sin mastodontoperation.

Trodde inte ens de hade detta lilla rum kvar, det var ju ändå några år sedan. Men jo, samma lilla rum, samma soffa, ja det var som om tiden stått stilla.

Så där sitter jag och väntar och väntar och väntar. Minuterna maskar sig fram och tankarna är många...

Till slut kommer äntligen sköterskan och hämtar mig. Jag ska få träffa min lilla tös. Operationen har gått bra. Gastrostomiknappen sitter där den ska, men Thelma har haft det lite knaggligt med andningen.

Hon ligger på Barnintensiven och jag får veta att de vill ha henne där över natten. Åter igen sittandes på intensiven alltså, med ett sovande barn.

Alla slangar, tuber, skärmar och maskiner. Allt spelas upp igen…

Tittar ut genom fönstret, känner igen parkeringen, tror till och med det är samma rum nu som då. Hade det inte varit så att Thelma nu låg i en betydligt mindre, spjälsängsliknande säng hade jag kunnat gett mig f-n på att det till och med var samma säng som Melwin en gång tillbringade sina dygn i på intensiven.

Déjà vu…

 

 

Känslan att äntligen få hålla sitt älskade barn i famnen efter all väntan...obeskrivlig ❣

 

 

Blev inte mycket sömn inatt. Fick visserligen en säng bredvid lilla Thelmas, men intensiven sover aldrig. Det är full rörelse, ljus och ett konstant surr.

Konstigt hur känslor kommer tillbaka bara genom ljud och lukter. Helikopterns brummande, landar och lyfter, landar och lyfter. Droppställningens tickande ljud, doften på sängkläderna, allt är detsamma…

Men i förmiddags fick vi komma tillbaka till avdelningen. Thelma hade visserligen lite feber, men det är inte alltför ovanligt efter ett operativt ingrepp. Natten var lugn, andningen fin och Thelma klarade sig fint med lite paracetamol.

 

 

 

 

 

Nu är sonden ett minne blott 😍

 

 

 

 

 

Man vill fortfarande ha två infarter sittandes på lilla tösen över natten och fötterna var tydligen lämpligast…

 

 

 

...världens sötaste små inlindade fossingar 💕

 

 

 

Uppsala är vackert, en riktigt mysig stad. Trots mindre trevliga minnen härifrån tilltalar ändå Uppsala. Skulle faktiskt kunna tänka mig att bo här. En fin stad med närhet till det mesta, allt finns. Ett stort sjukhus, perfekt för mig att jobba på. Tänk va coolt att komma tillbaka hit en dag, och jobba, här där allt hände, så många minnen, så många känslor.

Ja, jag föddes ju trots allt här en gång i tiden, så varför inte 😉

För att citera min dotter ”mamma, vi får köpa lite trisslotter så kommer vi säkert få råd med det”  🙃

 

 

 

 

Bytte ikväll ut sjukhusmaten mot något så underbart som sushi. Vet inte om det var för att jag var så jäkla hungrig, men kvällens sushi var bland det godaste jag någonsin ätit, den var magisk.

Tyckte det fanns tillfälle att fira lite, liksom lyxa till det efter ett omtumlande dygn där känslostormarna avlöst varandra.

Jag är trött och sliten, vore lögn att påstå något annat, men jag är ändå glad över att vi är här, att vi nu har fixat det vi kom hit för att göra, att ingreppet är gjort och att vi kan säga bye, bye till sondslangen. Thelma kan pilla, suga, klia och röra som hon vill i sitt ljuvliga lilla ansikte.

Det finns fortfarande många sidor kvar att läsa i boken, mycket att skriva till och många frågor att besvara gällande min Thelma, och säkerligen mer därtill.

För det är väl som det är, och det är väl just det, det där som kallas livet...❣