Det är en omtumlande tid vi lever i just nu, för oss alla…

Pandemin dundrar skoningslöst fram och tar ingen hänsyn till liv, hälsa, vardag eller helg.

Jag var involverad ”mer eller mindre” redan från start. I våras jobbade jag på sjukhuset. Var höggravid och gick hem på föräldraledighet lite tidigare än planerat. Frågor kring pandemin är många nu, men var om möjligt ännu fler i våras.

Det kom olika besked om huruvida bebis skulle ta skada av covid-19, både i och utanför magen om mamman blev sjuk. Så redan då försökte jag att isolera mig i största möjliga mån.

Vi nåddes alla av beskedet att Adam Alsing gått bort, fallit offer för Coronapandemin. Han var inte det första offret och absolut inte det sista, men jag tror vi alla berördes och på något vis började man inse vad vi hade framför oss.

Dagen efter föddes bebis. En förlossning full av restriktioner och med spritdoften konstant hängandes i luften.

Historien kring Thelmas födelse vet ni ju redan (och för nytillkomna läsare finns det att läsa om i början av denna blogg, april-20). Blir man inskriven på neonatalavdelningen innebär det total isolering, corona eller inte. Dagar, veckor utan mina övriga barn, men vi tog oss igenom det också. Till slut kom vi hem…

I och med Thelmas ovissa status, inga fasta diagnoser, pågående utredningar kring både det ena och det andra, så har liksom det här med att stanna hemma, extra mycket tvättande, spritande och tankar kring hygien och smittspridning blivit vår vardag.

Under sommaren var det lite lugnare, vi kunde vara ute mer, träffa vänner, nästan, men bara nästan glömma bort den där jäkla pandemin.

Men så kom hösten, och som man redan innan hade misstänkt tog allt fart igen.

Restriktioner i all ära, men ibland undrar jag om det inte vore en fördel om folk tänkte efter lite själva också…Vad kan jag göra? Vad har jag för ansvar? Det här är på allvar, för många på liv eller död!

Nu har pandemin kommit mig närmare än någonsin. Tre av mina barn har bekräftad covid-19.

Det var ”pappavistelse” när detta konstaterades, och barnen har nu stannat där i över två veckor, närmare tre faktiskt, gaaaaaaaalet lång tid.

Men för att skydda liten Thelma, och de andra barnen, som även har skolplikt och träffar en hel del andra, så valde vi gemensamt att göra på detta sätt, hur tungt det än är att inte träffa sina barn och riktigt krama om de under en lång tid.

Då man inte riktigt vet hur tidigt innan symtom det smittar så har även jag covid testat mig, men inget påvisat.

Så nu, äntligen, efter närmare tre veckors tid kommer de åter!!! Och vi får kramas och vi får umgås 💖

De flesta av Thelmas läkarbesök är avklarade för detta år. Lite bassängträning kvar (vilket hon älskar, bästa stunden på veckan), BVC-besök, samtal med dietist. Men annars tror jag det är lite lugnt innan allt tar fart igen i januari. Ja, kallelserna ligger på hög inför nästa år…

Vi får hoppas det i alla fall, att ingen oförutsett händer. Nu vill jag bara att alla ska få vara friska, kunna hålla sig ifrån allt vad sjukhus heter och bara få fira jul och nyår, om än på ett lite mer isolerat och sparsamt sätt.

Men som de säger, det blir jul i år också…❣

Vill gärna avsluta med att tacka alla fina, varma, goa människor som har erbjudit mig hjälp och som har hjälpt mig kring allt jag skrev om i mitt tidigare inlägg.

Vilka fantastiska vänner jag har omkring mig, så generösa och omtänksamma, blir alldeles varm i hjärtat 💕

Kunde jag ta ner en stjärna till var och en av er skulle jag inte tveka en sekund, Stort Tack!

💖💖💖

Snart dags för julkalendern, dags att väcka barn…mysigaste stunden på dagen ❣