Fars dag igår och det var den första fars dag utan min alldeles egna pappa i livet.

Är väl mer eller mindre ett kommersiellt jippo, men man kan ju alltid passa på att uppmärksamma alla dessa pappor och bonuspappor nu när de ändå har en egen dag…

Kändes lite konstigt, men framförallt tomt utan min pappa att fira. Tankarna gick till honom mer än vanligt. Kanske var det lite extra eftersom jag fick en smått Déjà vu känsla, en släng av nostalgi och många minnen spelades upp.

Filippa deltog i en hopptävling. Tillsammans med ponnyn Lillen skulle de tävla mini-KM (för ryttare 10 år och yngre, Filippa är 8 år).

Vi gick banan tillsammans jag och Filippa. Noggrant övervägande kring vilka vägar som skulle tas, vart vann man mest tid o.s.v. Precis på samma sätt som pappa och jag en gång tillsammans gjorde.

Jag gick alltid banan tillsammans med min pappa under mina tävlingsår. Från liten skrutt till lite större skrutt.

Så mycket kom tillbaka och hur flummigt det än låter så kändes det hur pappa var med på ett hörn och höll sin hand över Filippa.

För allt gick som en dans. Felfritt över alla hinder och vägarna satt precis som vi tänkt oss och gått igenom.

Behöver jag säga att jag hade en mycket nöjd och glad liten tjej, och om möjligt en ännu stoltare mamma.

Känner igen så otroligt mycket från min egen ponnytid, och det är en ynnest att få följa min lilla tös stora entusiasm och framåtanda.

Filippa är fortfarande i mycket unga år, och allt kan hända. En dag kanske hon inte alls vill sitta på hästryggen något mer, det kommer kanske upp andra intressen, och då är det så. Men så länge hon gläds och kämpar sig framåt i sin sport, njuter mamman en smula…

Tänker tillbaka på fars dag förra året, hur vi då kunde åka och hälsa på pappa, trots att han inte längre bodde hemma.

Alzheimers hade tagit över, men han var ändå pigg och skojade sådär som han alltid brukade göra. Lite retsamt, men barnen kunde inte hålla sig för skratt och tyckte han var en riktig lustigkurre.

Det bjöds på tårta på avdelningen, men det var inget för pappa. Nej, Ballerinakakor var hans melodi, vilket vi givetvis hade med oss, och det är ett fint minne att tänka tillbaka på ❣

Sista gången vi tillsammans träffade min pappa, tillika barnens morfar, så pigg och skojfrisk, sista gången innan han försvann…