Igår, lördag den 10 april firades internationella syskondagen 🤗

Själv har jag inga syskon, minns att det var lite tråkigt under uppväxten. Allting vill man kanske inte prata med sina föräldrar om, så jag vet att jag kunde sakna ett syskon att dela alla hemligheter med. 

Nu kan det ju vara så att "syskonkärleken" kanske påverkar så man inte alls drar jämt särskilt ofta under uppväxten, men hur som helst tror jag ändå att det är vanligt att man har ett stöd i att ha syskon.

Sen kunde jag ju även tycka att det var riktigt skönt att inte ha syskon. När jag hörde hur kompisar bråkade med sitt/sina syskon och tyckte de var allmänt jobbiga. Jag fick ju alltid ha mina saker ifred, ingen som störde, fick ha mina föräldrar "ifred" och deras fulla uppmärksamhet. 

Det är under vuxen ålder jag saknat syskon som mest. Man är själv i mycket och det känns stundtals väldigt ensamt. 

Pappas bortgång fick mig att känna det där att en dag kommer det "bara" vara jag kvar. 

Nu vet jag att bara för man är syskon är det inte helt givet att man har en bra kontakt. I vissa fall är det ju tyvärr så att man knappt tål varandra...

Är innerligt tacksam över min stora skara barn och önskar att de vårdar sitt syskonskap väl och att de ger varandra stöd, kärlek och trygghet i med- och motgång! 

De tänker säkerligen inte så nu, men en dag kommer det vara mycket värdefullt att ha varandra, det vet jag med säkerhet!

Jag älskar er mina underbara sju 

💖💖💖💖💖💖💖