Snart ett år sedan…

Ett år sedan man stånkade och stönade, skrek och grät. Men sedan omvandlades svett, smärta och förtvivlan till glädjetårar och total eufori.

Adrenalinet pumpar, man glömmer allt vad smärta heter och allt man ser och kan fokusera på är sin underbara, nyfödda lilla skatt.

I min famn hade jag världens mest perfekta lilla Thelma 💖

Men innerlig glädje och eufori byttes snabbt ut mot total förvirring.

Såhär lyder en del av mitt allra första inlägg i denna blogg;

Men någonting stämde inte riktigt. Hon verkade så matt, och hon var så rosslig. Pep när hon andades. Jag ringde på klockan och personal kom åter. De såg samma som mig och jag lämnades själv kvar i rummet.

Kom in en sköterska och undrade om jag kunde ta mig upp, testa kissa, orkade jag…

Jag förstod att något inte stod rätt till med min tös, så självklart orkade jag. Ville ju bara vara där hon var.

Genomförde de tester jag behövde göra utan anmärkning och fick komma in till ett rum där min lilla tös låg på ett bord mitt i centrum. Läkare och sköterskor runt om henne. Andningshjälp och maskiner som lät.

Ingenting gick att hålla tillbaka. Så liten, så hjälplös, där på bordet med slangar och grejer…tårarna gick inte att hejda.

Det ordnades en rullstol till mamman. Vi skulle till en annan avdelning och lillan skulle få vård.

Personalen skulle packa ihop mina grejer från förlossningen och komma efter.

Allting gick i snabb fart, hann jag ens tänka något, inget jag minns nu i alla fall. Bara att det var rörigt, folk överallt. Läkare som pratade högt, sköterskor som sprang om varandra, och där satt jag, i en rullstol och fattade just ingenting. Vad hände egentligen??? Så här skulle det ju inte vara, det var ju nu jag skulle sitta i sängen med min nykomling i famnen, sniffa och gosa, testa lite med bröstet. Vänta på den obligatoriska brickan med svenska flaggan på, de godaste av smörgåsar och den där koppen kaffe som aldrig har smakat bättre. Och vem skulle sätta nålen, den lilla ”flicka nålen” på anslagstavlan med förlösta barn för dagen???!!!

Nej, det var mycket som inte stämde…och tårarna ville inte sluta att rinna.

Kan känna känslorna komma över mig när jag läser vad jag skrivit.

Det blir plötsligt så klart…

Idag vet jag mer, men ändå långt ifrån tillräckligt.

Tänker inte skriva om alla turer igen, det är ju mestadels det som denna blogg har handlat om, så för den som inte hängt med går det att läsa sig igenom vid intresse.

Igår hade jag samtal med Thelmas Västeråsläkare. Vi pratade lite kring den stoppade MLPA analysen på Akademiska och hur jag helst vill få Thelma utredd av professorn i Stockholm.

Västeråsläkaren är fortfarande aningen skeptisk och smått besviken över att jag styrt av fortsatt utredning vid klinisk genetik i Uppsala.

Allt gör mig så osäker, rädd att jag gör fel…

Läkaren ville i alla fall få kontakt med professorn och diskutera kring Thelmas fortsatta utredning.

Så ville de även få in prov från Thelmas pappa.

Imorgon smäller det alltså.

Blandade känslor, att fira och att ordna ett firande är inte alltid en dans på rosor.

Är så glad för min lilla tjej. Nu är det år som gäller, inte längre månader.

Önskar bara att allt runtomkring kunde vara annorlunda, att det glada kunde ta över det ledsna, att allt bara kunde vara bra och kärleksfullt…