Internationella Barncancerdagen idag. En dag för att uppmärksamma barn som drabbats av cancer världen över.

Skrev mycket om min egen son och hans resa och kamp mot hjärntumören ”Klumpen” redan den 4:e denna månad, då det var Världscancerdagen. Finns att läsa HÄR

Lika betydelsefulla dagar båda två. Det tål verkligen att påminna och uppmärksamma kring hur vida spridd cancer är. Hur många former och sätt den ter sig på. Vad mycket lidande denna helvetiska sjukdom orsakar…😥

Min son är idag en blivande 15-åring, jag tackar högre makter för det, var aldrig någon självklarhet att han skulle komma så här långt.

Han är inte friskförklarad, har en liten tumörrest kvar runt hjärnstammen, och så länge den sitter där finns det risk för återfall. Men ju längre åren går, desto större blir chanserna att det kommer att gå hela vägen för honom. Dessutom ökar chanserna betydligt för vart år som går att det kommer nya forskningsresultat som kan ge en plan B och någon form av ny behandling, om det nu skulle vara så att den lilla resterande delen av ”Klumpen” skulle få för sig att börja växa igen.

Melwin var inte ens tre år fyllda när han fick börja behandlingar i form av operation, högdoser av cellgifter och sedan en omfattande strålbehandling.

Han minns inte mycket av detta, nej typ ingenting om man frågar honom idag. Han hade inga bra odds och till hans nackdel var även hans unga ålder, då hjärnan är mer sårbar och under utveckling på ett litet barn.

Men nu, såhär med facit i hand, när vi vet att det gick vägen med hans behandlingar känns det ändå rätt bra att han inte minns något av det.

För trots att det finns guldkorn även i en tillvaro där cancern spelar huvudrollen, så är det en erfarenhet man gärna klarat sig utan, minnen man kunnat hoppa över…

Att vakna mitt i natten av att akutlarmet tjuter. Man hör springande steg i korridoren utanför, tittar på sitt sovande barn och undrar hur det kommer att se ut imorgon bitti när man kliver ut från rummet på sjukhuset. Är det något barn som för alltid somnat in…

Vet inte än idag hur jag klarade av att hålla ihop mig, hålla tårarna borta när jag såg hur gifterna pumpades in i min sons lilla kropp, som allt eftersom gifterna gick in blev tunnare och tunnare, blek, färglös med sitt lilla kala huvud.

Hur han stundtals skakade av smärta, när munnen var full av blåsor, när huden lossnade, när han kräktes och kräktes. När febern var hög och han låg där så liten, hjälplös och svag.

Vet inte hur många gånger jag tänkte att nu får det vara nog, nu tar jag honom i famnen och bara springer härifrån. Bort från allt det onda, bort från alla tårar och skräck…

På något vis håller man sig samman, för man vet ju där innerst inne att det finns inget annat val, det enda som räknas är att den man älskar mest överlever.

Även när man får skriva under fyra A4-papper gällande alla biverkningar och komplikationer ens son riskerar att få vid en strålbehandling, så gör man det, hur äckligt, vidrigt och överdjävligt det än känns, så sätter man sin kråka på vart och en av papperen, för vad har man för val…

År 2009 under cytostatikabehandling 

Det finns inget annat ord än helvetisk sjukdom när man pratar om just cancer.

Min son överlevde, men det gör inte alla som kämpar i cancervärlden, inte då och inte idag…

Mina tankar går till de barn jag fick äran att lära känna, vars föräldrar blev mina vänner, där cancern tog övertaget, när det som inte får hända händer 

Lisa ❤ Victor ❤ My ❤ Carl ❤ Linnea ❤

Jag tänder ljus både här hemma och via Barncancerfonden

Tänk på det där med att bli månadsgivare, det hjälper mer än Du anar 🙏

Kram ❣