Den 25 januari och det innebär att den fattigaste månaden på året är över och lönen trillat in på kontot, för de allra flesta…

Men vad f-n får jag, jo ett litet "trevligt" meddelande från Försäkringskassan att jag ska betala tillbaka närmare 10 000 kr!!! och det innan februaris slut.

Fantastiskt, de har MINST åtta månaders handläggningstid av min ansökan om omvårdnadsbidrag för lilla Thelma, som inte rör sig om några astronomiska summor, utan förhoppningsvis en liten peng för att jag ska kunna avstå från 100% arbete så länge Thelmas tillstånd är som det är, och kanske kommer de även fram till att jag inte får en spänn, det har ju hänt förr…

Deras uppgifter baserar sig på inkomstuppgifter från 2019 och uppenbarligen så har jag fått utbetalat lite för mycket av bostadsbidrag enligt uppgifter från CSN, då jag pluggade då. Tycker mig ha redovisat varenda krona jag fått in på kontot, men tydligen har någonting diffat mellan min redovisning på vilket som är lånedel och vilket som är bidragsdel. Så jäkla surt!!!

Min "kära" bil har blivit utdömd och ska skrotas, så jag måste ju för i helvete köpa en bil. Kan inte åka omkring i exets kärra hur länge som helst, kan ju hända att han vill ha tillbaka den snart…😉

Stressen är konstant över hur jag ska få ihop allting med arbete och en liten Thelma skrutt som utvecklingsmässigt (motoriskt) befinner sig på en 4-månaders plan, samt sondmatas som huvudsaklig näringskälla. Har andningsproblematik nattetid och blir väldigt trött vid för mycket "tjo och tjim" omkring henne. Men om Försäkringskassan inte har förståelse för att det känns smått orimligt med att sätta henne på förskola om inte läget förbättras jäkligt mycket jäkligt snabbt, så är det stora frågetecken på vart pengar till mat på bordet ska komma ifrån.

Som ensamstående morsa har man liksom inte särskilt stora möjligheter att snåla på föräldrapenningen fram till förskolestart.

Jag hade en plan, en hållbar plan att klara det här, MEN läget förändrades, och ja ursäkta min naivitet, men jag hade inte riktigt planerat för ett barn med odiagnostiserad sjukdom som hittills ingen läkare vet vad det är, hur det blev så och framförallt hur det kommer att bli…😥

Nej, jag hade inte riktigt planerat för att min familj skulle bli en av dessa 30 drabbade familjer om året som får ett odiagnostiserat barn, givetvis med helt olika former och grader av problematik.

Naiv som jag uppenbarligen är trodde jag att vi redan fyllt kvoten av sjukdom i denna familj, jäkligt dumt tänkt va…

Inget försäkringsbolag är det minsta intresserad av att försäkra Thelma annat än en olycksfallsförsäkring, hon saknar diagnos och framtidsutsikter, så big no no, och tro mig, jag har kontaktat de ALLA!

Helt annat än när sonen insjuknade. Han var strax över två år när en diagnos sattes, behandlingsplanen klar och han var givetvis redan försäkrad. Pang bom, inga problem alls med krisersättning, utfyllnad av vårdnadsbidrag etc. och Försäkringskassan hade inga invändningar om någonting, what so ever…Det rullade smidigt på kan man säga.

Så är inte riktigt fallet denna gång…

Detta skulle bli ett bra år, en nystart på alla sätt. Jag skulle fokusera på att få en diagnos på min lilla tös, lägga all energi på det. Jag skulle få livet att rulla på med jobb och familj. Klara mig själv, fixa det här, jag var taggad.

Nu känns det som om jag ständigt ligger i en isvak och kämpar för att komma upp, men halkar ner gång på gång.

Fy f-n för pengar, de har en förmåga att stressa en sönder och samman. Finns väl viktigare saker att fokusera på kan man tycka, men nej det fungerar uppenbarligen inte så.

Jävla skitpengar, jävla skitsituation!

Och för att klaga liiiiiite till, om egentligen en världslig sak i sammanhanget, men nog så irriterande i ett hem med "tusen" ungar, katt och kaniner…Dammsugarjäveln har lagt av, totalt kaputt.

Har sagt det förut, säger det igen, Halleluja moment!!!

Ja ett riktigt klagoinlägg, argt, stressat och innehållande på tok för många svordomar. Ber om ursäkt för det, men som ni vet, bloggen är ärlig och rak om min vardag, mitt liv…Inga rosa fluffmoln

Och nej, det är inte medlidande eller "tycka synd om" kommentarer jag fiskar efter, jag skriver bara av mig, direkt från hjärtat, som alltid…

Men snart dags för Thelmas bassängträning, ett av veckans bästa, och ikväll stallet med äldsta tösen, också det en energiboost.

Så ja, ja, det finns väl vissa ljuspunkter ändå, det erkänner jag, mitt i allt klagande 😏

Avslutar med en lite lustig bild som jag hittade på Facebook för att liva upp det lite 😜

Nedan är min version 🙃