Alltid svårt att växla om från flerbarnsfamilj till enbarnsfamilj, sådär över en natt. 

Första dagen är alltid värst. Då känns det konstigt, tyst och tomt. 

Då gör jag allt, klipper gräs, tvättar, städar...allt för att hålla tankarna borta.

Sedan landar jag lite och tro det eller ej, men jag börjar lära mig så smått att ta vara på "lugnet".

Har givetvis haft jättemycket "Thelma tid".

Haft lite hembesök från habiliteringen och sedan har vi tränat på egen hand.

Kämpar på med ståskalet, och hon är duktig, klarar längre och längre stunder, fast det går lite upp och ner. Vissa dagar vill hon knappt alls och andra dagar verkar det hur festligt som helst. Hon har humör min lilla tjej och det krävs lite list för att få med henne på noterna om hon bestämt sig för någonting. 

Bra med vilja, givetvis, men jag tänker också att det kan bli en riktig utmaning framöver 🙄

Vi kämpar även på med matningen via munnen, men det går sisådär. Hon orkar ett tag, men sedan vänder hon bort huvudet och tvärvägrar, så då är det bara att ge upp.

Igår fick hon dock smaka hallon och jordgubbar, från egen skörd, och det var poppis, men även där blev hon trött efter ett tag och gav upp, hur gott det än var.

Så har jag utnyttjat veckan till att träffa vänner. Vissa jag träffar mer ofta, andra som det gått alldeles för länge sedan vi sågs.

Det känns skönt att börja bli lite social igen 😊

Har till och med börjat "Facebooka" igen, men Instagram får vänta ett tag till, känner mig inte helt redo att bläddra igenom alla lyckliga semesterfirande par, småttingar som lärt sig gå, springa, cykla, ja vad vet jag.

Det blir så jäkla stressande...Missunnar verkligen ingen någon lycka, glädje, framgång, absolut inte så! Det här handlar bara om mig och att jag känner mig värdelös...

Jag ska även erkänna att jag tog ett litet steg in i dejting världen för ett tag sedan.

Känns skitläskigt men jag började skriva lite smått med någon intressent.

Planerade till och med en dejt, kändes okej, men så drog jag mig ur i sista stund, så himla töntigt, men det gick bara inte...

Vet ju att jag måste ge saker och ting (läs dejtandet) en chans, men jag har så jäkla dåligt självförtroende och är livrädd att allt ska gå fel.

Att skriva med någon är liksom en sak, det känns okej, men att träffas irl verkar jag uppenbarligen inte vara redo för.

Känslan är att personen kommer bli besviken, tycka att hela jag är en stor flopp 🥺

Jag får helt enkelt jobba lite till på att komma tillbaka till den person jag en gång var, börja tycka om mig själv igen, känna att jag duger...

Snart ska jag hämta hem tonåringarna som varit hos sin pappa i två veckor.

Två veckor!!! Fattar ni hur länge det är, känns som två månader, minst 😉