Tänkte skriva ett inlägg om hur mysigt vi faktiskt har det, att jag känner mig lite gladare, lite starkare. För så har jag känt mig några dagar nu.
Men så kom käftsmällen och jag föll...
Psykologen hjälpte mig att komma upp ur svackan en aning, och ja med medicinsk hjälp.
Jag tror som psykologen att det är det enda riktiga just för stunden, jag måste få kunna känna glädje igen, våga möta folk, prata...
Njuta av det som är nu, ta en dag i taget...
Har tagit många promenader, hämtar barnen från skolan med Thelma i vagnen.
Stannat och tittat på vackra träd, pratat med små fåglar (den lille syns dock inte på bild, men liten och söt är han min lille vän).
Hör ju själv hur flummigt det låter, kanske håller jag på att tappa det helt 🙈
Och vi badar...älskar att bada 😍
Trodde att allt var på väg att vända, men nej, det var dags för ännu en käftsmäll 💥
Det är bara så himla svårt just nu. Kan inte stoppa tankarna om hur framtiden kommer se ut för min lilla Thelma.
Vet inte varför, men samtidigt så uppkommer det ännu starkare oro kring alla mina andra barn också.
Som om kroppen liksom tycker att ska vi oroa oss, så ska vi göra det rejält...
Jag oroar mig för hur äldsta sonen ska orka med allt efter studenten, hur han mår, hur han känner och tänker...
Jag oroar mig för hur näst äldste sonen ska klara sista året på gymnasiet, allt har varit så tufft med distansstudier, hur hockeyn kommer bli och hur han mår mitt upp i allt detta. Han tar på sig så oerhört mycket kring allas mående, att alla ska må bra.
Son nummer tre ska på nya kontroller. Även han förstår vidden av Thelmas diagnos, har egna erfarenheter av "knapp på magen", behandlingar, han vet så väl...
Son nummer fyra, han som är där i mitten. Växte upp med sin cancersjuka bror. Lärde dig sitta, krypa och gå på ett sjukhus, säkerligen lite i skuggan av sin svårt sjuka storebror.
Så får han ett till syskon med en tung diagnos. Han oroar sig, han har varit med förr, han känner väl till alla svåra bitar...
Min äldsta dotter, hon med en vilja av stål men som håller många känslor inom sig. Har lite svårt att öppna upp sig, så rädd att göra någon ledsen.
Kom hem häromdagen med en bok från skolan, en bok man fått rita och skriva fritt i, som en "känslobok". Där fanns bilder på pappa och mamma, våra hus, kaninerna, men även ett hjärta där det stod "mamma + pappa".
Jag frågade om hon tyckte mamma och pappas separation var jobbig och fick svaret att hon önskade att vi alla kunde bo tillsammans igen, att mamma och pappa skulle bli kära.
Även yngste sonen ritade för ett tag sedan med sån gatukrita på uppfarten "pappa ♥️ mamma".
Det känns för djävligt att jag utsatt mina barn för detta, vilket jäkla misslyckande, och att veta att de tänker på det mycket och mår dåligt över det beslut vi en gång tog, det svider big time.
De vet inte vidden av sin lillasysters sjukdom, och jag tycker inte de behöver det att oroa dig för just nu.
Jag önskar så starkt att jag kunde förändra saker. Jag önskar att jag får tillbaka relationen med min äldsta son, att min mamma vill ha kontakt med mig.
Jag tycker jag blivit "dömd" utan att få förklara, att jag aldrig fick chansen...
Allt är inte rätt, jag är ingen hemsk person, men jag fick aldrig förklara...
Barnen mår skit även av den situationen. Jag vill ju inget annat än att skydda de från allt ont.
Men jag kan inte!!!
En liten ynka mamma som älskar sina barn över allt annat på denna jord, men ändå kan jag inte skydda de, ändå har jag utsatt de för oro och ledsamheter.
Om jag bara kunde trolla. Vifta bort allt vad sjukdom, osämja, ledsamheter och oro heter!
FÖRLÅT MINA BARN FÖR ATT JAG INTE LYCKADES BÄTTRE.
FÖRLÅT MAMMA ATT JAG SÅRADE DIG.
JAG ÄLSKAR ER ❤️❤️❤️
MENY
6