Älskade lilla hjärta!

Det är den 16:e idag. En magisk siffra, den 16:e varje månad innebär en månad äldre.

När man kommer upp i 40+ åldern är det oftast inte så man räknar, i månader. Men på min lilla bebbe, ja då är en månad mycket att hurra för.

Bebbe ja, det kom på tal i veckan, hur olika vi kallar vår yngsta i syskonskaran.

Det förekommer en hel del smeknamn faktiskt…

"Mummel", "Humlan", "Thelmisen", "Themlan" och även "Bebben".

Kärt barn har många namn, heter det va 😍

11 månader idag och vi närmar oss året med stormsteg.

Eller stora steg, för det är just sådana som min yngsta juvel tar.

Hon utvecklas, det går framåt, hon går från klarhet till klarhet…

Tror att sköldkörtelmedicinen verkligen gjorde sitt till, för när den sattes in blev Thelma mycket mer vaken och alert.

Idag är hon vaken i stort sett hela dagarna, sånär som ett par timmars sömn. Skaplig skillnad mot för ett tag sedan, då hon sov mer än hon var vaken under en dag.

Det är härligt att ha henne deltagande och "med" på ett helt annat sätt. Hon börjar visa vilja, styrka och attityd, precis som det finns gott om hos mina tidigare barn 😄

Jag är inte längre helt uppe i det blå och försöker intala mig själv om att hon en dag nog kommer ikapp. Att utvecklingen bara är lite sen.

Jag vet, förstår och har förlikat mig med att Thelma tar en helt egen väg.

Men den är inte mindre fantastisk för det!

Hon gör framsteg, orkar mer, jobbar hårt för att komma dit hon vill och vi tränar, det vill jag lova.

Tror vi är lika galna och envisa både hon och jag.

Vill så mycket, ger oss aldrig!

Sjukgymnasten var över idag och jag fick även möjlighet att prata med en specialpedagog via länk.

Det kändes bra att äntligen få prata med henne. Hon förklarade och berättade mycket om den specialförskola (eller avdelning är det väl) som finns här i stan. Att det kan vara ett alternativ för Thelma.

Det kändes hoppfullt. Kanske kommer jag ändå kunna kombinera arbete och lilla Thelmisen utan att behöva rucka på de bästa av förutsättningar för henne.

Det viktigaste är att hennes träning fortgår, att utvecklingen går framåt, att de bästa av förutsättningar skapas för henne.

Detta måste jag få ihop med en vardag tillsammans med alla hennes syskon, som även de är värda de allra bästa av förutsättningar…såklart, de är ju mina barn 💖

Hur som helst var det upplyftande och stärkande att få bekräftat av sjukgymnasten att Thelma verkligen gjort framsteg, vilket inte alltid är helt lätt att se när man umgås tillsammans 24/7 😕

Fick beröm över träningen och känner mig lite stolt. Tycker själv att jag inte alls hinner träna Thelma så mycket som jag borde och det dåliga samvetet kryper sig på. Inte särskilt annorlunda mot vad det gäller de andra barnen heller. Konstant dåligt samvete över någonting…är det en mammas lott här i livet eller???!!!

Just idag väljer jag ändå att sträcka på mig, hålla huvudet högt och klappa mig lite på axel. Thelma går framåt i sin utveckling, hon gör framsteg, hon är en tuff brud med attityd, även om hon inte följer den mest självklara vägen.

Hon är min lilla brutta, med skinn på näsan och ett jävlar anamma, och tillsamman kommer vi klara allt 💪💕

Kram ❣