Sitter i en taxi på väg till Karolinska. Thelma ska "inspekteras" vid PWS-mottagningen (Prader-Willi syndrom, för er som kanske glömt hennes diagnos).

Hon sover sött och jag tar upp datorn och tänker mig att skriva lite.

Det har jag även gjort tidigare. Jag har uppdaterat för mig själv, men inte publicerat. Omständigheterna har gjort att jag avstått. Har skrivit om det i ett tidigare inlägg, "Oktober"…

Men nu väljer jag att öppna inläggen, bära eller brista 🙄

Jag börjar landa så smått. Känner mig för tillfället starkare, piggare och lite mer förhoppningsfull. Vet att det kan komma att skifta snabbt, men jag lever i nuet.

Jobbar väldigt mycket på att fokusera på mig, familjen och vår vardag. Stängt mycket annat ute.

Energin måste räcka till…

Det känns bra på jobbet, tryggare nu när jag kommit in i de nya rutinerna, känner igen mig i uppgifterna, det mesta har kommit tillbaka. Det är roligt att gå till jobbet och det måste väl vara det viktigaste med sitt arbete.

Thelma trivs på förskolan och jag tror inte att hon kunde fått en bättre förskola. Vilken personal, vilket omhändertagande och engagemang kring min lilla tjej.

Det går så bra, hon mår så bra och fatta hur det värmer en mors hjärta.

Jag kan slappna av på jobbet, fokusera på mina uppgifter, jag vet att Thelma har det bäst.

Men längre dagar än vad hon har nu tror jag inte hon riktigt fixar, och hur skulle det då finnas tid över för habiliteringen. Vi bassängtränar och går på ridgymnastik. Sedan är det väldigt mycket bokat med läkare, provtagningar, kontroller hit och dit. Eftersom liten Thelma dragit iväg och vuxit en hel del sedan starten av hormonbehandlingen så är det dags att fixa nytt ståskal. Hon har även börjat resa sig upp mot saker flitigt, ofta och väl. Men fötter/vrister är inte riktigt så starka som de borde vara och hon måste nu prova ut och få speciella små skor som hjälper henne att räta upp fötter/vrister och belasta rätt.

Väntar så på de första små stegen…