När hoppet sviker...
Första advent och jag försöker få till lite julfeeling men det går trögt.
Har pyntat, lyssnat på julmusik och fixat fram adventsfika dagen till ära.
Jag brukar älska julen, det är bästa tiden på året, men allt är bara tomt...

Går mer likt en robot och tar fram allehanda julpynt, svär över stjärnor som inte vill hänga åt det håll som jag vill och funderar på om jag gått över gränsen även detta år.
Jag har svårt att välja, sortera och plocka bort. Tycker i stort sett allt av mina julsaker är fina, vissa mer betydelsefulla än andra, men alla är de värda att få komma fram och pryda någon plats.
Fattar att jag skulle behöva ett större hus, på många sätt och vis, men framförallt på julen.

Det är så jäkla mycket blandade känslor nu.
Ena sekunden sjunger jag med i någon gammal väl sittande jullåt, andra sekunden rinner tårarna och jag vill krypa ihop till en miniatyr av julkula.

Är så mycket jag vill, massor som jag önskar skulle se annorlunda ut, som jag hoppas på, men vet ändå inom mig att det är kört...vem försöker jag lura liksom 😔

Hur mycket orkar man hoppas och önska...


Tankar om livet
Tankar om död
Tankar om sånt man tagit för givet
och hur hoppet en gång inom mig ljöd.

Lyckliga människor runtomkring.
Ser glada barn med ben fulla av spring.
Känslan av saknad, önskan om nytt hopp.
Bara att fortsätta springa
livets korta lopp.




Första advent 🕯️❤️