Riktigt kyliga morgnar nu, men dagarna är fortfarande soliga och bjuder på en behaglig värme. Hoppas att det håller i sig, så vi får en vacker höst. Skräckscenariot är konstant grå himmel och regn. Det känns då som om man bor under en sådan där kupa man har till micron. Ni vet, en sån som man ständigt påpekar till sina tonåringar att sätta över tallriken när de värmer maten för att inte stänka ner hela micron. Ja, en sådan känns det som att man lever under när det är ständigt grått och trist, blandat med regn och rusk. Det hoppas jag vi slipper. Kommer garanterat en sväng i november, men fram till dess, snälla då kan vi väl få sol, klarblå himmel, frisk luft och färgglada löv.

De säger att årets äppelskörd är dålig, och jag kan hålla med om att det är färre äpplen på trädet än förra året. Men fortfarande på tok för mycket och så galet mycket fallfrukt. Har en plan på att sätta tonåringarna på lite krattning efter skolan idag. De slutar relativt tidigt och då är det ju perfekt med lite frisk luft och uteaktivitet…anser mamman i alla fall 😆

Själv ska jag plocka upp minisarna från skolan efter lunch och dra till Karbenning för att fixa inför morgondagen.

Imorgon är det en stor dag, Thelmas dopdag!

Känner dock att jag har det mesta under kontroll. Rätt chockerande faktiskt i en annars så ganska fullspäckad vardag. Men på något vis tror jag ändå att stressen till viss del kan ge mig positiv energi. Liksom få mig att hålla igång, ta tag i saker och försöka få en bra struktur på allt. Delegera rätt och vara effektiv som man brukar säga.

Jag är bra på att delegera, ha ha ha, nej då, det är nog precis raka motsatsen. Gör hellre själv än att be om hjälp. Men på sistone har jag försökt tänka på just det och faktiskt försöka kolla läget om det finns hjälp att få med vissa sysslor.

Tog fram dopklänningen häromdagen. Samma klänning som både Filippa och Milton döpts i, och såg att alla rosetter och band som var fastsydda var BLÅ. Genustänk my ass! Thelma ska ha de rosa banden och rosetterna, precis som sin storasyster. Jag är sämst på att sy. Knep och knåp och sånt där pillergöra har aldrig tilltalat mig. Jag valde träslöjd i skolan, så ja, ni fattar.

Då är det väl en väldans tur att pojkarna har världens bästa farmor som ställer upp och byter blått till rosa. Klänningen är underbar och nu bara helt perfekt! Ni ska få se sen 😉

Så idag tänker jag mig en tur ner till sockenstugan för att duka. Nu blir vi inte jättemånga. Rådande pandemi begränsar en del. Men framför allt det faktum att jag har världens minsta släkt!

Ensambarn som jag är och med en pappa som nyss gått bort, finns enbart en mamma/mormor i livet. En morbror som bor i södra Tyskland och några kusiner här och där som jag har högst sporadisk kontakt med. Den enda av dessa som ens valt att gratulera till lilla Thelmas födelse bor längst ner i södra Sverige (typ) och det är ju inte helt lätt att ta sig hit och dit i dessa tider.

Man får vara glad för det lilla, som man brukar säga, och valet att tycka och tänka kring liten Thelmas ankomst är fritt.

Hos oss, sin familj, är hon mer än välkommen och älskad bortom gränser 💕

Jag har haft turen här i livet att bli förunnad de mest fantastiska av barn, en underbar skara som förgyller mitt liv och mina dagar. Men jag har även haft en ofantlig tur att få ha omtänksamma, hjärtliga och helt magiska vänner i mitt liv.

Tonåringarna pratar mycket om vänner. Vilka, hur de är, hur många…

Jag tänker tillbaka på min ungdoms dagar och minns hur viktigt det var att ha många vänner omkring sig.

Jag flyttade utomlands direkt efter studenten. Vet att det låter stenålder, men det fanns inga mobiltelefoner på samma sätt då. Man mejlade inte varandra utan skrev för hand. Ja precis, brev med helt vanlig postgång. När jag flyttade hade jag 15 stycken vänner att brevväxla med, både killar och tjejer. Det skrevs flitigt och de första åren var vi många som träffades när jag kom hem till Sverige. Men det ebbade ut, blev färre och färre jag skrev till, och inte alls lika många att bestämma träffar med när jag var på svensk mark.

Det är där det sätter sin prägel, det är där allt sätts på prov och idag har jag av dessa 15 stycken EN god vän kvar!

Världens bästa dessutom och jag är så lycklig för henne, min bästa Sofia 💖

 

Detta är inget konstigt fenomen, nej inte alls, utan det är så det ser ut. Vänner kommer och går, och bara de äkta består.

Jag och Sofia har så många minnen ihop, ja jag skulle nog kunna skriva en bok bara om våra bravader och allt vi tillsammans gått igenom.

Jag är lyckligt lottad att ha en vän som henne. Det kommer aldrig spela någon roll vart i världen jag befinner mig, hur mitt liv ser ut, vad jag gör eller inte gör. Hon kommer alltid finnas där för mig och jag för henne, alltid…!!!

Livet består av många kapitel och i dessa skrivs det in många vänner under livets gång. Jag har fått lära känna många människor under livet och nya vänskaper har skapats. Vilken rikedom och lycka!

Supertrion 💖 

Nu var det inte mig, Sofia och vänskap jag egentligen skulle skriva om, jag var ju inne på det här med dopet.

Hur som helst så blir det inte så mycket släkt på lilla Thelmas dop, nej faktiskt ingen släkt alls. Men istället får hon en underbar samling av mina närmaste vänner, fantastiska syskon och en mamma som älskar henne över allt annat.

Livet är som det är, jag kan inte ändra på hur saker och ting ser ut, men jag kan göra mitt yttersta för att få det så bra som möjligt under rådande situation ❣

Avslutar med en bild på min yngste son som tyckte det var så kallt att han behövde vantar och öronmuffar…men tydligen inga byxor 😍