Idag var det dags för lilla Thelma att genomgå magnetröntgen.

Kändes hur skumt som helst att denna lilla minimänniska skulle placeras i den gigantiska magnetkameran.

Har tappat räkningen över hur många gånger jag suttit där bredvid mitt barn. Melwin har ju röntgas hur många gånger som helst under 12 års tid nu.

De första åren gjordes hans magnetröntgen under narkos. Han var ju endast 2 ½ år när tumören upptäcktes.

Men för lilla Thelma var planen att genomföra röntgen utan narkos. Hon är ju väldigt sparsam i sina rörelser och sover mesta delen av dygnet.

Förberedelserna var många.

Hon skulle vara matad och nybytt blöja. Uppkopplad, så hon fick en klämma på foten. Skönt att de slipper sticka henne.

I magnetkameran är det ju ett väldans liv, det låter och dunkar jättehögt.

Thelmas små öron måste skyddas och hon skulle helst inte höra någonting alls tydligen. Först fick hon som en typ av modell lera i öronen, uanpå det små plattor som fästes med en nätmössa och sedan ovanpå det hörselkåpor. Det gick bra och hon var ganska så med på noterna ända tills vi kom ner på röntgen, hon lades på britsen och huvudet blev fixerat. Det gillade hon inte och det kom lite skrik. Nu är det ytterst ovanligt att Thelma skriker. För att inte säga aldrig. Hon gnyr och gör sog förstådd med olika mimik och rörelser, men skriker gör hon inte. Så när det lilla skriket kom kunde man lätt förstå att hon var allt annat än nöjd. Samtidigt fick jag en liten känsla av ”åh, hon kan skrika”. Har ibland funderat på om hon överhuvudtaget kan få ur sig skrikljud, men det kunde hon. Inte särskilt högt, inte ihållande, men ett litet skrik i alla fall.

Jag förstod hennes missnöje och påpekade det. Röntgenpersonalen tittade lite konstigt på mig precis som att ”det där va väl ingenting”. Men jag förklarade läget lite snabbt och sjuksköterskan från barnavdelningen som var med förstod direkt. Jag fick en knapp att trycka på om Thelma skulle börja sprattla eller bli ledsen. Så lämnades vi ensamma med den stora megnetkameran och min lilla, söta Thelma långt därinne i maskinens ”gap”.

Allt gick bra. Fick avbryta några fåtal gånger då kontakten tappades till hennes uppkoppling och för att hon blev lite ledsen. Hon sov tack och lov mestadels och låg stilla och fint, men tänk va lång en timme kan kännas ibland….

Nu väntar jag såklart på resultatet av bilderna. Visar de något avvikande???

Har telefontid med Thelmas neurolog under nästa vecka och antar att det är då jag får mer svar på detta kring magnetröntgen.

Klump i magen är nog rätt milt uttryckt. Usch, jag är skitnervös och just nu mår jag allt annat än toppen.

Oron gnager sönder mig inifrån och ut. Jag känner mig stressad och pressad från alla håll 😢

Kan det aldrig bara vara lugnoch ro i mitt liv...